Högkänslig

En sida om att vara högkänslig (HSP)

Sensitiv & Kraftfull

Ihren Abrahamsson utlovar 8 Transformerande Webinar med 9 erfarna Experter! i online seminariet Sensitiv & Kraftfull. Ny som jag är inom området högkänslighet har jag ingen aning om vilka dessa experter är. Men efter att ha läst programmet och kollat dom länkade webbsidorna så tycker jag att det verkar intressant. Alltid lär man sig något, dessutom får man tillgång både till boken Högkänslig? 27 anledningar att älska det! och självstudiekursen Begåvad med Sensitivitet.

Jag har varit nyfiken på både boken och kursen, och här får jag dom i ett paket med webbinariet. Jag vet inte om det blir mycket bättre när det gäller paketerbjudanden inom högkänslighet 🙂

 

paus

Jag har alltid haft ett behov av pauser. Både kortare och längre. Sitter jag och jobbar med något tappar jag ofta fokus efter ett tag. Jag håller ett hundraprocentigt fokus under en period. Ibland bara en halvtimme, och som mest upp till ungefär 4 timmar. Då går jag in i det jag gör, och ingenting annat existerar. Sedan tar kraften slut och jag måste ladda om. Hur länge jag måste ladda om beror på hur länge jag har fokuserat mig, och på hur svår uppgiften har varit. Mitt fokus är ofta allt eller inget, och hinner jag inte ladda om kan jag sällan fokusera på någonting.

Det här rimmar ganska illa med att jobba 8-timmars dagar som är den norm vi har i samhället. Jag är otroligt bra på att prestera när jag är inspirerad, motiverad, och har möjlighet att jobba precis när jag känner för det. Vilket jag ofta gör, känner man aldrig för att jobba så har man fel jobb.

Tyvärr är dom här svängningarna mellan arbeta och vila ofta ganska oregelbundna. När det är som bäst mest samhällsanpassat har jag en viss del inspiration och en viss del paus under samma dag. Men så kommer dagar då jag inte har någon inspiration alls för arbetet. Däremot kan jag vara väldigt inspirerad för andra projekt, och jag kan inte hindra mig från att uppfyllas av det jag vill göra. Åter andra dagar har jag ingen inspiration för någonting alls. Det är som att hjärnan har slagit av, och allt jag vill göra är att ta det lugnt och ladda batterierna.

Vissa perioder flödar inspirationen över mig, och jag kan jobba nästan dag och natt. Jag äter, sover, drömmer, lever och andas min uppgift. Jag ger 200% med glädje tills jag åter igen behöver en paus. Antingen med ett helt annat projekt, eller med bara vila.

Ofta är det också pauserna som för arbetet framåt. Det är när jag inte fokuserar på en sak som det undermedvetna får en chans att bearbeta information på ett djupare plan. När det undermedvetna är färdigt dyker inspirationen åter upp och jag vet precis vad som ska göras. Jag behöver sällan grubbla så mycket för att lösa problem, inte om jag kan ta det i min egen takt och låta pauserna sköta problemlösningen…

 

Att följa sitt hjärta

Jag läste en artikel av Susan Biali idag, om att lyssna till sig själv. Om att lyssna till sitt hjärta och sin inre röst. Det låter alltid så lätt när folk berättar om hur dom genom att följa sin inre övertygelse nått lycka och framgång. Det låter för lätt, och därför tänker i alla fall jag att det inte kan stämma. Det kan inte vara så lätt att man bara gör det som känns rätt, och så kommer framgången automatiskt.

Sedan gör man ett försök och stöter på motstånd. Man känner att det inte går, att alla andra har rätt. Man känner att man måste följa samhällets spelregler och jobba sig fram dom rätta vägarna om man ska nå någon form av framgång. Det där med att följa hjärtat är bara för drömmare.

Felet är att det låter lätt, och att man luras att tro att det är lätt. I teorin är det lätt. Lyssna inåt istället för utåt. Lita på dig själv och kör på. I teorin är det lätt, men i praktiken, ute i verkligheten där man har ansvar och en hel samhällsstruktur som bygger på att det inte är möjligt. Där är det inte lätt. Man har hyror och räkningar som ska betalas. Mat ska köpas och allting kostar pengar.

Det är inte lätt och en del dagar kan det kännas hopplöst svårt. En del dagar känns det omöjligt att följa sitt hjärta rakt ut i det okända. Rakt från den utstakade trygga stigen. Att följa sitt hjärta innebär inte alltid att man vet att man har råd med mat och hyra, man vet inte alltid hur morgondagen ser ut, eller varifrån man ska få sin inkomst. Man vet inte, och det enda man kan göra är att lita på sin egen känsla av att det är rätt.

Det man kan göra är att förbereda sig. Man kan se till att man har sparade pengar, och minska sitt behov av pengar. Man kan försäkra sig om att man klarar sig ett tag. Då är det lättare att ta steget, och när man vet att man klarar sig är det också mycket lättare att fokusera på att följa hjärtat och göra det som känns rätt.

 

Jag börjar ana ett problem

Jag var nöjd med mitt liv, hade det ganska bra. Jag var kanske lite annorlunda, men vem är inte det? Lite mer eftertänksam och filosofisk än dom flesta, men alla är vi ju olika, och jag var rätt glad över att vara just jag 🙂 Personligen tyckte jag allt att summan av mina egenskaper låg på plussidan med god marginal.

Men sedan insåg jag att jag är högkänslig och började läsa om ämnet.

Ni vet hur det brukar stå.

  • Att vara högkänslig är ingen diagnos, men vi kallar det HSP och ber psykologer uttala sig i ämnet.
  • Det är fantastiskt att vara högkänslig, i alla fall tills man bryter ihop.
  • Högkänsliga upplever mer, det är bara det att dom inte orkar med alla intryck.

Som högkänslig bör man bosätta sig ute i skogen så att man har massor med natur och inga störande ljud eller människor omkring sig. Skulle man till äventyrs våga sig därifrån gäller det att planera noga så att man inte får för många intryck.

Helst bör man hägna in sin gård så att man inte får några oanmälda besök. För vi högkänsliga måste förbereda oss mental inför den typen av intryck också. Överraskningar kan få oss att bryta ihop.

Ju mer jag läser desto mer känner jag hur jobbigt det är att vara högkänslig. Så jobbigt att jag knappt förstår hur jag har kunnat klara mig såhär länge. Tur att artikeln antingen hänvisar till, eller är skriven av, någon psykolog med högkänslighet som expertområde. Bara att plocka upp telefonen och boka in ett möte så jag kan få hjälp…

Min lösning

Jag vet att det kan låta banalt, och att en del säger att det inte går. Men mitt sätt är den gamla klyschan att se möjligheter istället för problem. Livet ger oss hela tiden möjligheter att växa, att ändra kurs, att uppleva nya saker.

Det är klart att jag också har mycket i livet som jag tycker är svårt, skrämmande och obegripligt. Många saker har jag ingen aning om hur jag ska hantera. Men lösningen behöver inte vara att undvika saker, eller att gå i terapi och fortsätta se det som ett problem. Lösningen är att låta livet vägleda oss, och utnyttja dom möjligheter som vi får.

Inget ont om psykologer

Naturligtvis kan det vara bra med professionell hjälp ibland, men tyvärr upplever jag att HSP har blivit en ny marknad att exploatera. Som för alla andra människor tror jag att självkännedom är bästa hjälpen, och självkännedom får man genom att göra och uppleva, inte genom att grubbla och fundera. Naturligtvis ska man ge sig tid att stanna upp och reflektera, tänka och fundera, men för att det ska vara värt något krävs upplevelser att reflektera över.

 

Upptäck känsligheten: Din gömda kraft – Ihren Abrahamsson

Det här är en bok som passar mig perfekt. Upplägget är systematiskt och Ihren intervjuar personer som har kunskap och erfarenhet av högkänslighet. Det här är inte någon flummig new age bok, utan intervjuerna görs med erfarna psykologer som vet vad dom pratar om.

Intervjuerna presenteras i en ordning som gör att man växer lite med varje kapitel och förbereds för nästa. Boken börjar hos de vetenskapliga rötterna, med Elaine Aron. Vi får inledningsvis en inblick i vad högkänslighet innebär, och i de följande intervjuerna utvecklar vi den kunskapen. En sak som jag finner mycket intressant är att boken kombinerar vetenskap med personliga erfarenheter. Den försöker se saker ur många perspektiv. Vi får fakta, den vanliga personens perspektiv, och den högkänsligas perspektiv. Vi får veta hur det är, hur man som icke högkänslig kan få en förståelse för hur det är att vara högkänslig. Sist, men verkligen inte minst, får man som högkänslig olika tips och idéer på hur man kan hantera sin högkänslighet. Det kan låta som att det blir rörigt, men boken håller ihop det här mycket bra.

Under bokens gång glider vi mer in mot ett andligt perspektiv utan att det blir flummigt. Boken är en resa genom människan väsen och vad kunde passa bättre än att avsluta med att intervjua Bob Proctor, mannen som vigt sitt liv åt att förstå och lära ut hur vi människor kan utvecklas och uppnå vår fulla potential.

Jag gillar Ihrens frågor eftersom dom känns relevanta från det perspektiv man har som högkänslig. Nu är ju inte det så konstigt eftersom hon är högkänslig själv, men jag vill ändå nämna det eftersom det är en av dom saker som gör den här boken så bra.
Några gånger kom jag på mig själv med att tänka att hon borde ha frågat om något, och en eller två frågor senare kom just det jag tänkte på upp.

Varje intervju föregås av en kort introduktion där Ihren delar med sig av någon insikt och presenterar författaren. Dom här insikterna är mycket bra, och jag känner att jag gärna skulle läsa en hel bok där Ihrens tankar kommer fram på egen hand.
Mellan Dian Chews förord och bokens Introduktion finns också ett par sidor text som är riktigt bra. Det finns något i Ihrens sätt att skriva som verkligen tilltalar mig. Det är inga överflödiga ord, bara kompakt information som vibrerar med insikter. Riktigt härlig läsning för den som är på en resa för att utvecklas som människa!

Boken finns att köpa på Amazon, vill man ha den som eBok finns den bara på engelska. Som fysisk bok finns den däremot på svenska också.

Att läsa

När jag läser något riktigt bra så känns det i hela kroppen. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men nu när jag har blivit uppmärksam på det här med högkänslighet så har jag börjat fundera. Det kanske inte är så för alla?

Hur är det då? Hur är det om en del texter inte ger rysningar i kroppen? Eller om man aldrig blir så till sig av något man läser att man måste ställa sig upp och gå runt en liten stund för att varva ner? Vad är då reaktionen på något riktigt bra? Tänker man bara ”bra skrivet” och så är det inte mer med det? Ibland tycker jag  texter kan vara så bra att det nästan gör ont i kroppen, och jag har svårt att tänka mig att det inte skulle vara så.

När något är skrivet med hjärtat, och av någon som kan hantera språket, så känns det ibland som att författarens känslor direkt överförs till mig. Jag känner… Ett bra exempel hittade jag på en blogg igår. Det är enkelt, rakt på sak, välskrivet och känns om om det kommer rakt från hjärtat. Raderna är fyllda med ensamhet, längtan och tomhet. Ändå helt utan självömkan. Det är starkt och när jag läser en sådan här sida så läser jag oftast lite i början, tar en liten paus, läser ett par rader till, och sedan skummar jag igenom resten för att det blir för mycket. Sedan inser jag att jag inte läste, backar tillbaks, börjar om och tar det långsamt. Jag läser orden, gärna flera gånger för att liksom smaka på dem och låta deras mening sjunka in. Det är ju inte orden jag vill åt, det är känslan, det som författaren vill förmedla som jag vill åt. Och jag upplever, det är nästan som en kick från en drog, alla dessa känslor, som någon annan skapar, som jag nu återupplever.

Det jag vill komma till är att det jag läst om högkänslighet ofta nämner att högkänsliga skulle uppskatta musik mer än andra mäniskor. Någonstans har jag för mig att man nämnde konst också (men med konst menar man ju oftast bildkonst). Men för mig är det orden som gör det, det är dom jag uppskattar mest. Det kan bli så naket och avskalat med ord, bara rena känslor som förmedlas från en individ till en annan.

Visst kan jag uppleva musik och bilder på liknande sätt, men inte alls lika ofta. Kanske är det en vana eller något man tränar sig till. Varken konst, musik, eller litteratur var något som stod högt i kurs där jag växte upp. Jag introducerades aldrig till den världen och det enda i kulturväg som stod att finna var ett litet bibliotek. Jag läste otroligt mycket och drömde mig bort, jag upplevde äventyr, glädje och sorg, genom böckerna. Så kanske är det bara vanan som gör att orden är det som står mig närmast.

Ja, det var lite funderingar kring upplevelsen av att läsa. Hur upplever du det skrivna ordet? Kommentarer är alltid uppskattade.